Minnen har en förmåga att riva upp gamla sår när man minst anar det. Inte de fina minnena, utan de som rymmer ren överlevnad. Låt mig ta dig tillbaka till dagen då allt började.
I bilen tittar jag bakåt och ser vårt hem försvinna. Staden vi byggt ett liv i försvinner bakom oss, och i horisonten går solen ner. Kvar finns bara ovisshet. Det vi vet när vi sätter oss i bilen är att vi ska till ett skyddat boende någonstans i Sverige, på obestämd tid. Vi vet också att vi inte kan återvända och att det som kallats för vårt hem nu inte längre är det.
En del av mig trodde nog ändå att det värsta var över nu, att vi lämnat våldet bakom oss. Men ack så fel jag hade. Våldet bytte skepnad och andra tog över stafettpinnen. Det var inte längre riktat mot oss i direkt handling, men oavsett vart jag än vände mig för att komma framåt stod alltid nya hinder framför mig.
Myndigheter. Rättsväsende. Byråkrati. Ansökningar. Utredningar. Uppföljningar. Kartläggningar. Sjukvård. Förhör. Advokatsamtal. Avslag. Nedläggningar. Nya förhör. Barnsamtal. Inskrivningar. Utskrivningar. Påtryckningar.
Men var får alla känslor plats?
Och mitt i allt detta skulle jag också försöka vara mamma till två traumatiserade barn, på ett boende fullt av andra traumatiserade kvinnor och barn. Samsas om tvättider, köksutrustning och spisplattor, hyllor i skafferier och lådor i kylar. Men var får alla känslor plats? Sömnen lyser med sin frånvaro, hypervigilansen har blivit min nya bästis, och är inte alla män som är ute och går väldigt suspekta?
Och så vårdnaden. Det självklara i Sverige, enligt våra lagar, är att alla barn har rätt till ett liv fritt från våld, vilket jag tror att de allra flesta skulle hålla med om. Men när rättsväsendet hindrar mig från att ge mina barn det de behöver i form av vård, mediciner och framför allt trygghet, vad gör man då?
I Sverige har vårdnadshavare rätt till insyn i sina barns liv: vilken förskola de går på, vilken vård de får, hur tandläkarbesöket gick och vetskap om eventuell akutvård, för att nämna några saker. Och det låter ju bra. Men vad händer då i en situation som den vi befinner oss i, där vi flytt från den ena vårdnadshavaren och behöver hålla oss gömda för att inte riskera våra liv?
Här blir det knepigt. Utifrån vår hotbild gick det ganska snabbt att få skyddade identiteter (cirka två veckor), men bara för att Skatteverket gått med på att stämpla ”sekretess” på våra papper betyder det inte att samhället hänger med.
Du behöver bli MacGyver. Skillnaden är bara att du, i stället för en schweizisk armékniv och silvertejp, måste använda ständiga kontrollringningar, anonyma kontantkort och en omänsklig vaksamhet
Det finns ingen knapp att trycka på som spärrar myndigheter från att göra fel, socialtjänsten från att skriva ut adressen på fel ställe, förskolan från att skicka ”hem” blanketter till den tidigare folkbokföringsadressen eller åklagaren från att skriva ut det nya namnet i ett åtal. Tyvärr.
Du behöver bli MacGyver. Skillnaden är bara att du, i stället för en schweizisk armékniv och silvertejp, måste använda ständiga kontrollringningar, anonyma kontantkort och en omänsklig vaksamhet för att överlista de system som faktiskt borde skydda dig.
Vi sitter inte längre i den där bilen på väg mot det okända. Vi lever i skuggorna nu, under Skatteverkets stämpel, och uppfinner vår egen trygghet – varje dag.